zazzabarills

La mig klockan 22.3o den 26/8 för att läsa en bok o kände redan då en konstig känsla i kroppen.
Hann bara lägga mig tillrätta så började värkarna o eftersom jag haft förvärkar i flera veckor innan som gick o klocka så tog jag inte så allvarligt på det.
Men nånstans inom mig visste jag att det var på gång... PÅ RIKTIGT denna gång.

Robin kom hem från jobbet kl. 23.oo o frågade då om allt var lugnt i magen.
"Nej!" Hade då kunnat klocka värkarna som kommit med ca 5-6 min mellanrum i en halvtimma.

La oss o hyrde en film på tv... Den såg vi väl inte jätteaktivt på då värkarna fortsatte i samma takt som innan.

Vid 00.4o gick jag på toa för att kissa o när jag stallde mig upp efter toabesöket "rann det till" mellan benen.
SHIT, var det vattnet som gick?
Hjärtat började slå... fast jag hade haft regelbundna värkar nu ett tag vågade jag inte riktigt tro att det på igång på riktigt. Jag hade ju blivit lurad förr.

Ringde förlossningen kl. 01.o5. Bm i luren frågade om bebis var fixerad o när jag sa att hon inte var det så ville dom att vi skulle komma in.

Hopp, packa det sista i BB-väskan o ringa o väcka G.farmor o Classe som skulle ha Embla.


(sista magbilden) klockan 01.2o den 27/8 2o1o

Jag hade inte bråttom alls, men Robin stog o trampade i hallen när barnvakterna klev in genom dörren yrvakna o svettiga av nervositet.
Själv tyckte jag att vi skulle sätta på en kaffe såhär mitt i natten o ta det lite lugnt. Jag ville inte vara på förlossningen i all evighet.
Jag blev nedröstad!
Vi åkte... Så fort jag satte mig i bilen kom värkarna med exakt 3 minuters mellanrum o höll i sig 1 minut.
Robin stod på gaspedalen in!
Herregud, det gjorde bara mer ont i svängarna...
Han hade fullt sjå med att gasa, styra, växla o kolla på klockan så fort jag skrek "NU!"

Vi skrevs in 01.58.
Eftersom det var misstänkt vattenavgång ville dom inte undersöka mig... till mitt förtret!!
Jag ville ju veta om jag var öppen nåt alls.

O vad hände nu??
Allt avtar här!! Känner inte ett skit.
Jag sa det skamset till Bm... Men hon förklarade att så var det ofta.
Så fort man kommer till förlossningen o känner sig "trygg" kan det avta.

Dom gjorde Ctg kurva på mig. Låg länge länge. Efter en stund började hjärtljuden sjunka drastiskt, 2 Bm kom snabbt in i rummet.
Försökte förklara för mig att det säkert inte var någon fara. Men dom var nervösa, det syntes väl.
Så nervösa att läkare tillkallas...
La mig på sidan då jag mådde så förfärligt illa av att ligga på rygg.
DÅ började bebis hjärta slå normalt igen.
En sten som föll från mitt hjärta!



Dom ville i vilket fall som helst att vi skulle stanna över natten.
Robin fick in en säng och jag fick tabletter att sova på. Klockan är nu 03.1o.
Värkarna hade nu kommit tillbaka.

Klockan 06.oo hade jag så förfärligt ont att jag absolut inte kunde ligga kvar i sängen.
Nu var det 3-6 minuter mellan värkarna.

Dom sätter Ctg på mig igen. Bedöms som normal.
Kopplar bort mig klockan 06.28.
Då sätter jag mig i duschen.
Det var galet skönt o det hjälpe faktiskt att ta udden av värkarna.

07.2o går jag ur duschen, nu hjälper inte strålarna längre.

Dagpersonalen går på sitt skift o vi presenteras för en ny Bm, jättegullig.
Kräks nu av smärta.

Hon frågar om jag har några speciella önskemål för stunden.
"JAA! Gör för fan en undersökning på mig!"

Det skulle hon, men innan.... Ctg... *suck*

08.2o undersöks jag för första gången. Ingen vattenavgång (ojoj :O, vi kan alltså konstatera att jag pissade på mig! ), livmodertappen helt utplånad och öppen 3 cm.
"Jaha, då ska här födas barn idag. Jag vågar lova att erat barn kommer att födas 27/8 2o1o!"

Shit... NU var det verkligen igång. Ingen återvändo. Nu kör vi!

Vi blir visade till vårat rum där jag kommer att förlösas. Stort o fint var det. Kändes bra!
Nu lägger jag mig i badet... ligger till 09.22. Har ingen ro till att bada.
För nu har jag ONT!



Kräver att få börja med lustgas. Får börja med 60/40.
HEEEEELLOOOOO, I´M IN HEAVEN! ;)

10.o5 görs en ny undersökning. Värkarna kommer med 4 minuters mellanrum. Bm tar hål på hinnorna, fostervattnet avgår.
Fortfarande "bara" öppen 3 cm.
Så Bm BÄNDER upp mig till 5 cm mitt i en värk.
Helvetesjävlaskit vad ont det gjorde!!!

11.oo Sätter dom skalpelektrod på Lithéa då det är svårt att registrera med vanliga mätaren.
Ej öppen mer. Värkarna kommer med 2-3 minuters mellanrum o lustgasen höjd till 30/70.

Nu har jag jävligt ont o kräver mer smärtlindring!!
Vill ha EDA.
Bm kontaktar narkosläkaren.
Nu är jag helt väck i huvudet... Har så jävla ont att jag vill dö.
Känns som värkarna går i varandra.

50 fucking minuter tar det för Narkosläkaren att komma. Klockan 11.5o.
Hör att han säger när han kliver in "Hej...... OJ, här är vi okontaktbara!"

VAFAN TROR HAN! JAG SKA FÖDA BARN!

Ber att få sitta då jag absolut inte kan ligga alls för då kräks jag bara.
Att sitta still under värkarna kan vara det svåraste jag gjort.
Borrade in mitt ansikte mellan min Bm enorma bröst o försökte andas mig igenom värkarna.

Narkosläkaren hade givetvis ett helvete att sätta EDA:n. Han tråcklade i ryggen på mig så jag trodde att den skulle gå av.
Hördes på hans tonfall att han blev mer o mer irriterad för han inte fick till det.
Oproffsigt!
Till slut satt den.

Hjälper inte ett skit till en början så vid 12.2o ökar dom.

12.5o kommer jag på mig själv sittandes i sängen UTAN värkar... Vafan? Kallar på Bm, "Ska det vara såhär?"

Efter en stund sätter dom ett värkstimulerande dropp.
O nu händer det grejer, herregud vilken smärta på så kort tid.
EDA:n hjälper nu inte ett dugg.
I takt som värkarna tilltar så avtar EDA:n.

Någonstans här imellan har kvällspersonalen börjat sitt skift så jag får 2 underbara äldre damer.
Precis som jag ville ha. Gamla i gemet, inga små mjäkiga snärtor här inte!

Känner däremot ingen smärta alls i magen... All smärta har förflyttats ner mellan höfterna o knäna. I underlivet!!
En fruktansvärd känsla som inte går att ta på. Givetvis ett tryck men en smärta mer än så.
Försöker förklara för Bm vad för typ av smärta jag har men hon förstår inte alls..
Robin ser nu att jag är helt borta i smärtan... Han blir vansinnig o ifrågasätter varför i helvete dom inte gör något?!
Jag bara gråter o gråter o det är nu jag skriker att dom ska "döda mig, sprätta upp mig, jag kastar mig ut genom fönstret!"

Nu blir Bm orolig o hon pratar med sina kollegor.
Klockan 15.15. Dom kommer fram till att Narkosläkaren ska få komma igen o bedömma EDA:n.

"FAN HELLER GLÖM ATT HAN RÖR MIG!!"

En ny undersökning görs klockan 15.35.
Är nu öppen 7 cm och Bm som lidande ser på mig "hjälper till" (BÄNDER) att öppna mig till 9 cm.
Nu trycker det på rätt bra neråt.
Bm säger åt mig att det är ok om jag vill börja trycka på.
Jag gör det, men det är svårt att veta när jag har en värk eftersom jag fortfarande inte känner något i magen utan en konstant smärta mellan och i benen.

Känner mest en kraft i kroppen o då trycker jag på.
Eftersom öppningsskedet har tagit så lång tid och med mycket hjälp tror nu mina 2 Bm att krystningsskedet kommer ta lika lång tid.
Dom ställer sig med ryggen emot mig med pappersarbete medans jag själv håller upp mitt ben o krystar för fullt.
Nu kräks jag igen mellan krystvärkarna...

Ont som fan tycker jag inte att det går tillräckligt fort att få ut bebis så jag tänker för mig själv att eftersom jag inte känner krystvärkarna själv så kanske jag kan lura Bm o krysta iallafall....
MYCKET dum idé... TICK sa det så kände jag hur jag sprack!

NU kliver Narkosläkaren in genom dörren o möts av... eeeuuuhhm.. mitt allra heligaste.
Han säger "Här behövs visst inte jag!"

Nä det tror fan, halva huvudet var ju ute då Bm nu sätter sig för att ta emot bebis.

Vid ett skede av krystningen känner jag att hon "åker tillbaka"... "NEEJ, hon åker in igen", skriker jag.
Men Bm skrattade lite o sa att det inte var någon fara.
Det var bara kanten som är lite knivig att ta sig förbi.

16.15 kommer Lithéa till världen. =)
Värlens finaste bebis såklart!
Som en blöt fisk halkade det sista av kroppen ut, det var inget.
Man skulle kunna säga att man föder bara ett huvud, för det är det som KÄNNS!

Med navelsträngen 2 varv runt halsen låg hon mellan mina ben... alldeles blå.
Jag säger till Robin och barnmorskorna att hon är blå, nervös som attan var jag.
Dom tråcklade bort den snabbt, sen kom det efterlängtade skriket (!) o färgen fick hon tillbaka efter bara någon minut.

Nu får jag henne på bröstet. Min vackra vackra flicka!! ♥


Vilken underbar känsla!

Från helvetet på jorden till sjunde himlen, så mycket kärlek.
En känsla och upplevelse jag INTE vill vara utan!
Det finns ju en anledning till att man skaffar fler barn ;)



Moderkakan var a piece of cake att få ut.
Behövde inte ens krysta. Ena Bm drog i navelsträngen o den andra Bm tröck på magen.
"Flopp" så kom den.



Fick sy 2 stygn invändigt och 1 stygn utvändigt (det var det jag själv försakade) o aj som fittirackarn vad ont det gjorde, ville fan inte att nån skulle vara i närheten av min murra när bebis nu väl var född!



Dags för födelsedagsbrickan!


Mackor har nog aldrig smakat godare.





En underbart skön o välbehövlig dusch senare kände jag mig som en ny människa!


Lyckligaste i världen traskar vi långsamt till BB-avd.

O där var storyn om hur Lithéa Ambra C-Linn Wiggström kom till världen!